|
jag har läst igenom era sextiofem berörande små historier. om och om igen. ni är så otroligt fina, det ska ni bara veta. hela högen. hade jag kunnat hade jag helst velat publicera vartenda liten historia här men det skulle bli på tok för mycket, så här nedan har ni ett litet utdrag. fast helst tycker jag att ni ska sätta på er bästa mysmusik, tända ett ljus och för en stund låta er försvinna in i sextiofem glimtar från andras liv. här hittar ni alla kommentarer till inlägget.
♥ jag tror jag har hittat på mig själv igen efter att ett långt tag varit vilsen och lite borttappad. det är nog det finaste som hänt under den här hösten.
♥ Jag bestämde mig för något väldigt viktigt en timme in på 2012. Jag stod på en stökig nattklubb i min hemstad och skrek mig hes till gamla nittiotalshits. Jag bestämde mig för att detta är året då jag börjar ta hand om mig själv. På riktigt. Nu sitter jag i min första egna lägenhet i en ny stad och tittar på alla flyttlådor och saker som väntar på att bli uppackade. I år ska jag endast fatta beslut utifrån vad som gör mig lycklig. En ganska härlig känsla.
♥ det är rätt fint att ha en lista med sånt man vill bli bra på:
fota, piano, gitarr, ukuleke, rita, pyssla, sticka, laga mat, baka, skriva fint, munspel, dragspel, sy, geografi och frågespel.... finast av allt är nog att man kan bli bra på det om man bara vill tillräckligt mycket!
♥ Jag fick pojken som jag så länge velat ha. Han har mörkt hår, varm kropp och det finaste leendet jag sett. Jag sitter just nu och kramar kudden som luktar han, men är rädd att jag ska sniffa bort all lukt. För tänk om han inte kommer hit och sätter tillbaka den?
♥ helt helt ärligt? helt ärligt längtar jag efter en tunga i min mun. Någon på andra sidan baren som suger musten ur en med blicken. Någon som får mig att rodna när vi pratar, någon som dansar nära, någon som kysser med handen på min kind. Någon som kastar mig på sängen, någon som trycker upp mig mot väggen och kysser mig så att knäna viker sig. Händer överallt och djupa andetag. En snygg jävlig jävel som somnar med armen om mig och vaknar och bjuder på en kopp te men vi skiter i tekoppen för vi vill bara vara när varandra. Lite så. Sånt längtar jag efter, skulle sitta fint nu i janurarimörkret, nu när sommaren nog aldrig känts såhär långt borta.
♥ en pojke jag hånglade i tre timmar med under nyårsnatten fick mitt nummer och vi har pratat i princip varje dag sedan dess. igår gick jag hem till honom för att spela fifa men jag satt och räknade hans andetag istället och förlorade alla matcherna. när jag höll på att missa bussen drog han mig intill och viskade "det här kommer bli vårt år". jag tog bussen morgonen efter istället men sov ingenting utan bara pussade bort timmarna.
♥ Fem år. Fem år har han stått bredvid mig som min bästa vän. Fem år har gett oss chansen att lära känna varandra på djupet. Fem år har gått. Nu står han står han bredvid mig som min kärlek. Fem år har gett mig chansen att bli kär i min bästavän.
♥ just nu jag längtar efter en ljuv sommar! en sommar med röda jordgubbar och smultron. kvällsdopp. varm sand mellan tårna. svala brisar från kusten. att simma ikapp med fiskarna.
en sommar som jag befinner mig någonstans i sverige eller någon annanstans i europa barfota på en äng eller en grusväg eller kanske en brygga. på ett tåg, i en bil, på en motorcykel eller cykel, på språng helt enkelt. åå vad jag längtar till sommaren, men först kommer den underbara våren då kylan smyger sig ut ur husen och alla knoppar slår ut i en grönskande symfoni!
♥ Under nästan hela 2011 gick jag runt med ett skadat hjärta. Jag grävde ner mig i skolan till vardags och hånglade med okända pojkar på helgerna, bara för att glömma hålet i mitt hjärta. Men nu, nästan ett år efter att kärleken tog slut, tror jag att jag funnit den igen. Jag fann den i en person jag inte trodde jag skulle finna den i. Han som varit där när jag brutit ihop, när jag spruckit av glädje, när jag känt mig lost. Han som jag så enkelt hamnar i knäet på. Han som till och med pratar mer än mig, vilket är mycket. Han som jag ansett vara en av mina bästa killkompisar. Nu är det inte längre så. Nu är han mer än så, för mig. Vad han känner, det vet jag inte. Än.
♥ igår kväll pratade jag för första gången med killen som jag har skrivit med i evigheter. han bor i england och när vi hade lagt på skrev han på sin twitter 'i hate that all the good people live so far away'
♥ I oktobermånad satt jag och grät, förtvivlad över att bo hemma, inte ha något jobb, att alla kompisar flyttat till olika städer, länder. Så fick jag mammas varma härliga tröstande kram och så sa hon "men finns det ingen utbildning som börjar till våren". Och vi bläddrade igenom alla program och hittade ett program som passade mig precis. Jag letade lägenhet. Och nu tre månader senare har jag nyss släppt iväg föräldrarna hemåt igen. Och här sitter jag nu, i världens mysigaste lilla etta. I en stad 70 mil hemifrån. Där jag inte känner en enda liten fin människa. Det känns så galet, så galet spännande!! Och för första gången på några månader känner jag att jag verkligen lever. Ska snart korka upp ett glas vitt vin, tända lite ljus och kika på min långa lista över saker jag vill göra innan jag dör. Det är precis så här livet ska få kännas. Som ett äventyr, en resa. Ååh jag är så otålig på att få göra allt det jag drömmer om.
Så det jag ville berätta för dig,och andra. Att allt går att förändra. Och vi har så oändligt många möjligheter. Och det allra bästa, man får allt man verkligen drömmer om med tiden.
♥ under 2011 har jag erfarat hur en enda människa kan styra hur dygnets alla 24 timmar ska se ut för dig. Hur att vakna bredvid honom, eller bara av ett sms från honom kan göra dagen till den bästa och lättaste du varit med om och hur tystnaden som ekar i huvudet när det där smset inte kommer kan göra dagen outhärdlig. jag har känt mig otillräcklig, sviken, liten, tom och förstörd. ger mig 2012 chansen att uppleva all denna smärta igen skulle jag inte tveka att tacka ja. för bara en dag med honom bredvid mig när jag vaknar, bara en dag då magen fylls av fjärilar när jag sneglar på mobilen och ser hans namn, en dag då jag får titta in i hans ögon och känna mig som den enda tjejen i världen, bara ett ögonblick av det brus som fyller hela min kropp när våra läppar möts och det känns som att de är formade just för att vara tillsammans, bara en sån dag, ett sånt ögonblick är värt 364 dagar av smärta.
♥ jag flyttade från mitt älskade stockholm och hjärtesorg. nu jobbar jag och bor här i zürich. jag gillar mitt liv här. även om jag väljer bort att gå ut och träffa nytt folk för att sitta en söndag på starbucks och läsa, gillar jag det. det är en sådan lättnad att känna sig bekväm med att vara själv.
♥ Jag är så kär i honom. Vi har bara känt varandra i en månad egentligen, men min puls blir ändå högre när han lutar sig lite närmare mig. Och så tänker jag på honom jämt, när jag är med honom, när jag inte är med honom och precis hela tiden. Och faktiskt så tror jag att han är lite kär i mig med, bara det att han är lite rädd för att visa det.
Och för två dagar sedan, när vi satt i min säng och pratade så tog jag mod till mig och så berättade jag att mina känslor för honom håller på att bli starka. Och att jag trodde att jag håller på att bli lite, lite kär. Och då tittade han bara på mig, gav mig ett knappt märkbart leende, men sa inget mer. Så istället började vi prata om annat. Och jag blev lite ledsen och fick bara jätteont i magen för jag antog att då var det liksom klart. Han kände inte samma för mig. Åtminstone inte lika starkt.
Sen var det dags för honom att gå hem. Vi stod ett tag och kramades i hallen och om jag inte hade kämpat emot så hade jag nog börjat gråta då. För han luktade så gott och hans kramar var så mjuka. Men jag visste ju att de inte tillhörde mig. Sen gick han ut i den mörka natten och jag gick direkt och la mig. Jag tror att jag grät lite då, men jag tänkte att det var bäst att bara somna så fort som möjligt, inte tänka för mycket.
Men så tio minuter senare plingade det till i min mobil.
"Jag är så dålig på det där med känslor. Jag kom liksom inte på något bra att säga tillbaka. Men det beror nog bara på att du gör mig så nervös och att jag nog är lite kär jag med, i dig."
Då började jag gråta på riktigt. Aldrig någonsin har jag blivit så glad. För hans kramar och hans lukt är det absolut bästa jag vet.
♥ Rymde från mitt ensamma liv i torsdags. Åkte femtio mil bort, till en stad jag aldrig varit i med kullerstensgator och fina, gamla hus. Till en pojke jag aldrig träffat, som visades vara helt fantastisk. Vi gick långa promenader, fotograferade, lyssnade på Feldberg, skrattade tills vi grät, utforskade övergivna hus, drack vin och pratade om livet tills långt in på morgonen. En pojke som höll om mig extra mycket när jag var rädd under läskiga filmer, som sa till mig varje dag hur fin jag var, som väckte mig på morgonen av en puss i nacken.
Har precis kommit hem nu. Har ingen aning om vad som händer nu, men oavsett vad så kommer den här helgen vara en av de finaste.
♥ jag vill inte att den här texten ska handla om honom. men det kanske den kommer göra ändå, för han är allt. alla ord. alla meningar, tankar, andetag, hjärtslag.
ibland kan jag stanna upp och tänka att jag är fast. fast i den här verkligheten där jag inte passar in, där allt är fult och grått. världen förlorade på något sätt sin färg i takt med att hösten kom. i takt med att han försvann, med att jag försvann. den verklighet jag levde i i somras där allt var färg, fest, kärlek och skratt ersattes av regn, ensamhet och uppgivenhet.
ibland ser jag honom på stationen där han står tillsammans med sin flickvän, han tittar upp men möter aldrig min blick, tittar bara rakt igenom mig. för det var jag som försvann, han var den som blev kvar. han stannade ett tag, höll mig en stund så jag inte föll så hårt, men hans grepp om mig släppte tillslut och då krashade jag ner i den verklighet jag nu går omkring i. kanske är det världen som är grå, eller så är det jag.
|
